Min familj.. öh?
Idag fick jag en väldigt svår fråga på MSN av en kille. "Hur ser din familj ut då?" närmare bestämt.
För dig är frågan kanske självklar. Du bor tillsammans med din mamma, pappa och eventuella syskon eller så är dina föräldrar skilda och du bor varannan vecka hos vardera tillsammans med dina eventuella syskon. Dina föräldrar kanske har hittat en ny partner på ett annat håll, men annars är just din familj som vilken annan familj som helst, inget mer med det.
När Mathias, som han heter, ställde frågan till mig så satt jag länge och tänkte efter om vad jag skulle svara. Jag skrev en rad och ångrade mig och "suddade" ut allting igen, för att åter igen tänka efter. Och vet du? jag sitter fortfarande och klurar på hans fråga.
Jag antar att du redan vid detta laget vill höra varför det är så pass svårt för mig att svara på en sånn pass enkel fråga.
Jo, jag har faktigst aldrig fått uppleva en riktig familj. Jag vet inte ens vad en familj är.. hur en familj fungerar.
Jag föddes den 1a april 1992 på något BB i upplandsväsby. Lyckan var fulländad i min familj och mina föräldrar var lyckligare än någonsin. Jag var deras första barn, och hela två veckor för tidigt för den delen också. Min "familj" hade några bra veckor tillsammans, tror jag, och "småbarns föräldrarlivet" var riktigt skönt enligt pappa. Nu efter kan man resonera om vad han egentligen menade med det men åter till ämnet.
1 månad gick och än var min lilla familj stabil och kärleksfull. Antar att det fortfarande var de där härliga med att nyss blivit förälder som gav mina föräldrar all lycka hit och dit. Tiden gick och nu var jag hela 3 månader och 12 dagar gammal och hade vuxit mig själv "normalstor" för en bebis. Det var den dagen resten av mitt liv skulle komma att bli förändrat. Jag själv minns ingenting eftersom jag då var så pass liten men jag har fått höra denna historia, upplevelse (ja, vad vi nu ska kalla det) flera ggr nu efteråt. Det var den dagen MIN familj gick skilda vägar.
Ja, du hörde rätt. 3 månader fick jag uppleva min familj.. och minns jag tiden? nänä.
De första månaderna bodde jag bara hos mamma, eftersom jag var för liten för att bo själv med pappa och han hade ju för den delen något helt annat på g. Vi flyttade runt lite och hälsade även på min släkt runt om i USA medan pappa renoverade en skaplig villa i Täby. Den 14 april 1993 föddes min halvbrorsa Martin och min pappa och hans tjej hade nu snott all den där lycka som jag hade haft i MIN familj från början. Då var jag 1 år och 2 veckor gammal och hade precis lärt mig gå. Åren gick och ett tag bodde jag hos pappa, ett tag hos mamma och ibland varannan vecka hos vardera. Jag var hur förvirrad som helst eftersom jag inte visste vad som var mitt hem, och vilka som var mina föräldrar. Jag började prata svengelska istället för svenska, eftersom det blev sånt krångel mellan alla flytter hit och dit mellan mina föräldrar. (mamma är från usa, så har alltid pratat engelska med henne medan Svenska med pappa)
Men med åren lärde jag mig hur det fungerade, och började istället tro att det här var det normala i en familj. "att ha två mammor och en pappa" som jag uttryckte mig själv..
Det fick jag en ändrad syn på när jag började skolan. Nästan alla kompisar hade en mamma, en pappa och kanske något syskon som alla bodde i ett och samma hus. Trodde det var något fel på mig och började bli skygg för folk istället.. lät det hela gå ut på mig. Som om det var jag som sabbat för mamma och pappa.
Vid det här laget hade jag även fått en lillasyster vid namn Sofia. Jag började sakta att känna mig ovälkommen hemma hos pappa, eftersom jag inte var en av mina syskon utan någon helt annan.. jag hörde inte in bland dom. Började istället att bo på heltid hemma hos mamma, började i en skola i hennes kommun istället för i pappas. Hälsade på hemma hos pappa på helgerna istället..
Idag bor jag fortfarande hemma hos mamma i veckodagarna. Trivs bäst med det och känner fortfarande att jag inte riktigt hör hemma i min andra familj.. eftersom jag inte är min låssasmammas egna barn. Pappa hälsar istället på hemma hos mig här hos mamma flera dagar i veckan och vi har tillsammans kommit på en lösning över det hela, så det skall funka. Jag älskar mina syskon något oerhört och hälsar på dom då och då, men jag känner mig fortfarande mer hemma här hos mamma. Dessutom är det ganska skönt att bo 2 st i en stor lägenhet än i en villa på 6 pers i veckodagarna, då alla läxor och prov behövs pluggas till :-)
Jag har fortfarande inte kommit på något svar på Mathias fråga eftersom jag själv inte vet hur en familj fungerar, och hur MIN familj skulle se ut ifall det fortfarande vart min mamma och pappa. Jag har en till familj, men den är inte min och det är en helt annan sak enligt mig. Däremot har jag lärt mig att leva med mitt konstiga liv och accepterat det, något jag inte alls kunde för några år sedan...
I min "andra" familj, hos pappa har vi även fått en till nykomling. Min lillebror Ludwíg, aka Ludde. Han är nu hela 2 veckor gammal och är bara hur söt som helst!! Det var allt för mig idag. CIAO ♥
PS. mitt spanska prov gick greaaaaaaaat och jag hoppas på vg/mvg och TROR även att jag kan lyckas med det. De ni ;-)
