TEWS VÄRLD

Varje år är det samma visa. Jag lär mig aldrig.
Medan familjer tänder det första ljuset framför matbordet, myser och inväntar julafton tillsammans så sitter jag för mig själv och önskar att jag hade förmågan att försvinna. Första advent är för mig ett tecken på att den 9oende december närmar sig med stormsteg. Dagen som jag är så rädd för, dagen som jag fruktar. Dagen som kommer fortsätta att ta itu mig resten av mitt liv.

Jag kommer aldrig lära mig att hantera denna dag. Jag hatar denna dag.
Dagen du lämnade mig föralltid. Hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig att få tillbaka dig.
Jag saknar dig så..

Vid denna punkt har jag faktiskt lärt mig att leva med smärtan efter dig, bästa vän. Jag har lärt mig att acceptera att du inte längre finns vid min sida. Det jag inte lärt mig är hur jag ska klara av dagen då allt hände. Jag vill inte lära mig, för då måste jag tänka på det hela mycket längre än vad jag gör idag.
Idag har jag valt att koppla bort allt som har med dig att göra för att själv kunna fungera. Men varje år när den första advent intar kalendern kommer jag alltid att bryta ihop och undra varför du försvann. Jag kommer aldrig lära mig att hantera dessa dagar. Det är först då dagen är över, den 10nde december, som jag kommer kunna att fortsätta leva som jag alltid har gjort. Jag kommer aldrig att lära mig. Jag kommer alltid behöva frukta denna dag.

Jag hatar det du gjorde men saknar dig så. Du var mitt allt.
Rest in peace, Felicia Nilsson. 9/12-2005.
Och som jag sa förra året vid denna tiden - Sov gott min älskling.